”Vi vill inte lägga alla ägg i samma korg”
HVO100 gjorde det lätt att köra fossilfritt. Men sedan blev PFAD, en restprodukt från palmoljeindustrin, en stor råvara i HVO-produktionen. Många stora transportköpare drog öronen åt sig och frågan uppstod: Vad skulle de satsa på nu?
– Vi vet inte hur framtiden kommer att bli, vilka bränslen som blir de bästa alternativen på lång sikt och därför har bestämt oss för att sprida ut det och satsa på olika typer av bilar, säger Åsa Domeij, hållbarhetschef på Axfood.
Hon har styrt hållbarhetsarbetet på Axfood i tio år. Koncernen använder stora mängder transporter och äger sin egen transportapparat genom Dagab, med 140 lastbilar runt om i landet. Förutom de egna lastbilarna köper Axfood in lika mycket transporttjänster till.
Innan HVO:n kom fanns det inte så mycket att välja på, berättar Åsa Domeij. Man provade exempelvis biogas i de mindre lastbilarna. Dessutom fanns RME, men den passade inte riktigt Axfoods typ av transporter. Och etanolen var mer inriktad på personbilar och bussar än på lastbilar.
– I någon större skala kunde vi inte gå över till biobränslen förrän HVO kom och då blev det väldigt enkelt och praktiskt i och med att vi hade satsat på moderna bilar och kunde köra på HVO100. Från början producerades den ju på råvaror som vi trodde på.
Att Axfood äger sina egna transporter är en väldig styrka, tycker Åsa Domeij. Det gör att de själva har makten över sin omställning och att de kan välja den teknik de tror på. Men vore det inte enklare att göra en upphandling med tuffa miljökrav?
– Jo, på ett sätt, fast det hade vi nog inte klarat i dag. Ta Volvos bilar för flytande gas. Det är de första som levereras, ingen annan i livsmedelsbranschen än vi har dem än. Att ha en egen verksamhet betyder att vi kan vara med och driva utvecklingen, säger hon.
Flytande och komprimerad biogas är nämligen en del av Axfoods nya inriktning.
– Vi vill inte lägga alla ägg i samma korg. När det gäller den flytande gasen har vi köpt in fyra bilar från Volvo och en från Scania. Från Scania har vi också en lastbil som går på ED95.
Att satsa på olika bränslen, betyder att man är öppen för utvecklingen i framtiden. Det är inte otroligt att olika transportslag utnyttjar olika drivmedel.
– Det kan bli el och elhybrider för mindre lastbilar i städerna. ED95 är just nu inte för de allra tyngsta transporterna, även om till exempel Scania har nya motorer på gång. Bilar för komprimerad biogas är inte heller för de tyngsta transporterna med släp, utan där kommer våra nya lastbilar för flytande gas in.
– Vi tror också att RME kan komma tillbaka för de tyngre transporterna, så vi kommer att köpa RME-bilar också, fortsätter Åsa Domeij.
Ny teknik är dock inte allt. Politikerna beslut har visat sig mycket betydelsefulla för vilka bränslen som blir hållbara alternativ.
– Det är en del i riskbilden. Det har ju varit en ganska stor ryckighet i skatterna. Men det är också annan lagstiftning, som till exempel vilka bränslen som kvalar in som hållbara. Det påverkar oss mycket.
Åsa Domeij poängterar gärna att allt inte handlar om själva drivmedlet, utan att Axfood arbetar på många fronter med sina transporter. Det har handlat om ecodriving, fleet management-system, högre fyllnadsgrad och att köra med släp. Det är inte lika spektakulärt som nya lastbilar, men det har varit viktigt för att minska koldioxidutsläppen.
Allt som allt står transporterna faktiskt för en ganska liten del av en varas miljöpåverkan, och några kilometers bilfärd till och från butiken är en större miljöbelastning än de effektiva varutransporterna över havet och till butikerna. Ändå är det en viktig del av Axfoods hållbarhetsarbete.
– Summan av våra transporter står för många tons utsläpp och det är också en del som vi verkligen kan påverka själva och göra något åt, säger Åsa Domeij och pekar på några andra områden där transporterna får extra uppmärksamhet av en hållbarhetschef.
– Den sociala sidan, till exempel med arbetsvillkoren i leverantörskedjorna är viktig för oss. Förr fokuserade man mer på riskländer långt borta, medan vi nu tittar på riskbranscher och ser riskerna även här i Sverige och närområdet. Svårast att hantera är ju transporter utifrån Europa in till våra lager där vi inte är transportköpare, men det gäller även inom Sverige. Jag skulle säga att det är en riskbransch när det gäller sociala förhållanden.
– Där är det också väldigt bra att ha sin egen verksamhet där vi vet att vi har schyssta villkor för våra anställda.
Åsa Domeij själv har en bakgrund som miljöpartistisk riksdags- och kommunpolitiker med särskild inriktning på mat, jordbruk och miljö. Under det decennium hon varit på Axfood har företagen blivit allt mer drivande i hållbarhetsfrågorna.
– Ibland kan man se en viss frustration när de politiska besluten ger för lite stöd till det arbetet. Politikerna kan ju skapa incitament som skulle snabba på arbetet.
Engagemanget blir dessutom allt viktigare för de anställda, och det har blivit en viktig faktor för att locka till sig den bästa arbetskraften. Man vill känna sig stolt över hur ens företag arbetar med de här frågorna.
Själv har hon haft sitt engagemang sedan ungdomen, och att hon skulle jobba på Axfood i mer än tio år trodde hon faktiskt inte när hon antog utmaningen. Men det är en intressant bransch.
– Ja, det händer så mycket inom det här området, så jag hinner inte tröttna, säger hon med ett leende.
Artikeln är en del av vårt tema om Intervju.