Gå före eller göra rätt?
KRÖNIKA. Bara om Sverige lyckas kombinera industriell konkurrenskraft med större transportvolymer och minskad klimatpåverkan kan vi bli ett föredöme för resten av Europa.
”Att gå före” kan ge lite olika associationer. En del ser den oförvägne spejaren, som trotsar faror och egna umbäranden, och som offrar sig för att gruppen ska kunna ta sig fram tryggt och säkert. Den tolkningen är nog inte ovanlig i hos en del miljöintressenter till exempel. Andra ser den borne ledaren, som efter att ha studerat kartan och övervägt alternativen pekar ut vart och hur fort gruppen ska gå för att nå målet och som själv går i spetsen för den enade gruppen. Så tror jag att många politiker vill se sin roll. Men det finns också en tredje association. Det är den självutnämnde ledaren, som snabbt drar iväg in i skogen för att nå målet, men som för sent inser att han glömt övertyga de övriga om varför och nu är ensam medan gruppen stått kvar eller gått åt ett annat håll… Inte sällan är nog den sista bilden den reella.
EU lade 2011 fast en målsättning i sin vitbok för transportpolitiken om en minskning av koldioxidutsläppen från trafik med 60 procent 2050 jämfört med 1990. Kommissionen gjorde där bedömningen att transportsektorn är en av de sektorer där åtgärderna kommer att ta längst tid att få effekt varför man bedömde att utsläppen 2030 måste kunna tillåtas ligga på något högre nivå än 1990 för att sedan falla snabbt i takt med infasning av nya bränslen och andra åtgärder. Detta var en följd av ökade bedömda transportbehov, och utgångspunkten i vitboken att begränsa mobiliteten i samhället var inte aktuellt. Dessa slutsatser är utmanande men även ur svenskt perspektiv rimliga.
Men utredningen Fossilfri Fordonstrafik har en dramatiskt annan inriktning. Här förutsätts i stället målet vara att utsläppen av koldioxid från transportsektorn i Sverige redan 2030 skall ha minskat med 80 procent och med 100 procent 2050. Detta för att uppfylla en politisk viljeinriktning från regeringen för några år sedan om att åstadkomma en fossiloberoende fordonsflotta 2030 men som nu vidgats och betraktas som ett mål i sig. Kritiken mot utredningen har stundtals varit hård, ord som önsketänkande, bristfällig analys och avsaknad av kostnad/nyttokalkyler har förekommit flitigt vad gäller åtgärderna och bedömningarna. Samtidigt hyllas den från andra håll som nu kräver att regeringen snabbt genomför föreslagna åtgärder.
För klimatet torde själva utsläppsminskningen i sig vara helt försumbar med tanke på Sveriges andel på någon procent av de totala globala klimatgaserna. Så vilket är egentligen motivet att på detta sätt gå så långt ”före” resten av Europa? Finns rimliga styrmedel – subventioner, skatter, avgifter och regleringar – för att uppfylla målen och samtidigt klara transporternas viktiga samhällsroll? Gynnas eller missgynnas svensk industris konkurrenskraft? Svaren är verkligen inte självklara. Men det är ju bara om svaren blir ja som Sverige framstår som ett föredöme för andra länder.
Att minska utsläpp i ett land genom att snåla med transporter och begränsa mobiliteten – en slags transporternas självspäkning – kan möjligen väcka förundran, men knappast beundran. Att göra det genom att fördyra transporter så att industriproduktion flyttas till andra länder är heller inget politiskt dragplåster och sällan ens bra ur klimatsynpunkt. Bara om vi lyckas kombinera industriell konkurrenskraft och utökade transportvolymer med minskad klimatpåverkan kommer någon att följa oss!
Låt oss betrakta EU:s målsättningar ovan som vårt gemensamma åtagande på transportområdet. Om Sverige utöver detta klarar att minska transporternas klimatpåverkan ytterligare är det ju utmärkt. Kanske kan vi med vårt mångomtalade miljöfokus och med framgångsrika transportföretag och fordonstillverkare i landet hitta nya vägar för att kombinera ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet? Ett nationellt råd för trafikens klimatanpassning lite i efterföljd till vad som skett på trafiksäkerhetsområdet kan därför vara den mest fruktbara tanken i utredningen. Den nollvisionen gjorde verkligen Sverige till en förebild som andra länder velat följa. Till skillnad från tävlingen om häftigaste nationella utsläppsminskningsmål, en tävling som mycket få länder ens verkar vilja delta i.
Stefan Back
Chef Hållbar Logistik TransportGruppen